New York City Family

Political, economic, and social turmoil shaped Germany’s short-lived Weimar Republic (1919–1933). These pivotal years also witnessed an incredibly creative period in German literature, art, music, film, theater, and architecture. In painting, a trend of matter-of-fact realism took hold. Disillusioned by the cataclysm of World War I, the most vital German artists moved towards what became known as a Neue Sachlichkeit (New Objectivity), in particular, a branch known as Verism. Looking soberly, cynically, and even ferociously at their fellow citizens, these artists found their true métier in portraiture, as seen in the 40 paintings and 60 works on paper featured in “Glitter and Doom.”

Den här konsthistoriska perioden älskar jag, de tyska veristerna är helt fantastiska. Tyvärr missade jag utställningen, som var på Metropolitan Museum i New York i våras. Utställningskatalogen hittade jag i alla fall. Förhoppningsvis finns det någon likhet mellan mina porträtt och de gamla veristernas.


Jag fick ta min lilla kusin till skolan i juni (innan sommarlovet), och vad gör man ofta på tunnelbanan, jo man läser, även om man e sex år. Själv ritar jag.


Sommarfrukost i huset i the Hamptons - det ser ut som en idyll, och det är en idyll.


Flera porträtt av mina kusiner och längst ner min bror som kom till NYC på besök en vecka.





Sista veckan i stan gled jag och mina svenska vänner runt och hade semester. Här satt vi på ett fik i Greenwich Village, Anna, min praktikkompis Anders, Jenny och Per och jag.

New York City People

Jag har äntligen scannat skisser från mina månader i New York. Jag tänkte dela upp det hela på två poster, den här första med teckningar av folk och miljöer, den andra med porträtt och personer. Först ut, en bild från Soho.




Den här kolteckningen från tunnelbanan blev oväntat mycket bättre när jag slog ihop skissboken och resenärerna dubblerades, det känns lite som trängsel, va?


I East Village såg jag de kinesiska burkplockarna, var och en med ett mobilt berg av inkomstbringande pantburkar dragen av en liten kineskisk kvinna. Skillnaderna mellan gatorna på Manhattan och risfälten i Kina är inte stora.


Jag var i New York första gången när jag var femton. Det första jag såg på väg från flygplatsen var "Projects", stora, tegelbruna ultraurbana huskomplex byggda på sjuttiotalet, som är New York-ghettonas självklara symboler. Jag tyckte dock om att vandra runt i dom områdena, åtminstånde på dagarna, då var det mest lojt och svettigt.


Slutligen två uppslag med New Yorkers, fångade från en litet torg på Upper west side.